Yokko

Allt är så himla underbart. 3 veckor (tror jag, har ingen koll) fram till studenten och jag har knappt några bekymmer i världen. Ett matteprov kvar och ett litet fysikarbete om fusion så har jag inget kvar förutom mitt bekymmer att jag ser konstig ut i mössor, även om jag gillade cowboyhatten häromdagen. Fastän allt är underbart och alla bekymmer börja rinna av så börjar tankarna gå tillbaka, eller framåt till en ej existerande framtid om så vill...
    Jag har börjat titta på serien Smallville och jag tycker verkligen att den är bra. Jag tycker att jag känner igen så mycket i den, vilket är självklart i med att den är skräddarsydd för att passa in i en tonårings liv. Nej jag kan inte lyfta traktorer eller springa snabbare än tåget men jag känner ändå att det skulle kunna vara jag förutom en stor skillnad, allt. Skulle ju kunna skriva allt i klartext, men hur kul är det. Flera dagar nu har jag suttit med digestive-kex o philadelphia-ost i högsta hugg o malt igenom de två första säsongerna. Skönt att kunna se någon annans liv, även om det är påhittat. Man vet vad man skulle ha sagt i lägena som uppkommer, men när jag får samma chans så sumpar jag det om o om igen. Som Linda B säger: "Hur svårt kan det va'?".
    Det är säkert någon av de 12 trogna läsarna jag har som vet vad jag pratar om, inte för att jag skriver till dom; jag skriver för att få skriva. Skönt att kunna skriva ner vad man tycker så man inte tvekar senare. Nu tvekar jag inför något som jag tänkt på att göra så himla länge. Vet inte varför, men har börjat tänka på frasen: "Man kan inte sakna det man aldrig haft". Men å andra sidan finns det fraser som säger tvärtom. Jag är så förvirrad så för tillfället så funderar jag helt enkelt på att skita i det helt o hållet, det kommer inte bli lika frestande när det försvinner.
       Ni får ursäkta min kryptiska blogg men jag vill ha det så.