I miss him
Illa att jag inte har skrivit på 2 veckor o en dag (blogg.se statistik) men stor anledning till det kan ju vara att jag bara har tentapluggat och inget har hänt. Dessutom gillade jag förra inlägget har jag för mig.
Jag har inget roligt att skriva nu heller men jag måste skriva något för annars kommer mina tänder ta stryk för jag gnisslar dem för mycket i min... ilska?
Som sagt så har jag tentapluggat väldigt mycket och inget hänt så när jag väl inte klarade mer plugg för dagen (samma som de andra) så stack vi ner på stan och åt lite kinesmat. Efter det gick vi (Mirre, Jonas, Carro o Philip (han kom sen)) till hemmakväll, checka lite filmer innan vi bestämde oss för att se Bröllopsfotografen som Philip redan hade hos sig.
Carro orkade inte för hon var jättetrött, fair enough, så resten gick hem till Philip och satte på filmen. Visst det var en småtrevlig film på sina ställen men det var väldigt mycket moralkakor. Det dumma var att man fick inte kakorna levererade på ett bra sätt utan de liksom smulades över hela filmen.
Fram tills de sista tio minuterna var den ändå helt okej. Sen var det en begravning på slutet och redan där tog det i hjärtat. För er som inte vet det så dog min morfar för inte så länge sen (även när jag kommer upp i tio år sedan kommer det i för sig aldrig bli länge sen). Jag saknar verkligen min morfar mycket och har svårt för saker som påminner om att jag mist honom. Att då se en begravning på film känns då alldeles för nära. Särskilt när det är så likt. Det är en sak i amerikanska filmer när man hissar ner krigshjälten i marken - no problem. Eller när sex närstående personer bär kistan i en likadan engelsk produktion. Men när det är en svensk film där en begravning har så många likheter så blir det svårt att sitta inklämd mellan folk och titta på. Det värsta var att det var så himla likt. Jag tror till o med att det var samma träslag på kistan. Men det som var det värsta av det värsta var fotografiet på kistan. Visst i filmen var det Kjell Bergqvist som gav ett poserat leende men jag kunde bara se bilden utav min morfar. Bilden där morfar står lycklig med familjen, sammlad utanför Valje Herrgård med ett stort leende på läpparna - hans leende. Mitt då kom något som för mig var så hemskt men som jag verkligen inte tror någon annan brydde sig om för en sekund. Det var när Miriam kommer med en kommentar angående fotografiet. Jag kommer inte ihåg vad hon sa exakt för jag vet att jag drog det i huvudet flera gånger under cykelturen hem men det var något om hur illa/tacky/smaklöst (kommer inte ihåg vad det var) det var med ett foto på kistan. Synd att det var uppösning på filmen i kyrkan för jag var tvungen o ta en liten time out på toaletten så jag missade typ slutet (vilket kunde behövts i den filmen).
Jag kan inte inbilla mig att detta var rolig läsning för någon och det var verkligen inte roligt o skriva - men jatg behövde det för egen del. Jag måste sluta vara en sån jävla norrlänning (no offence people) och hålla in känslorna. Ja ja, det har förhoppningsvis gått över tills imorn.
Nu ska jag sova; godnatt
Jag har inget roligt att skriva nu heller men jag måste skriva något för annars kommer mina tänder ta stryk för jag gnisslar dem för mycket i min... ilska?
Som sagt så har jag tentapluggat väldigt mycket och inget hänt så när jag väl inte klarade mer plugg för dagen (samma som de andra) så stack vi ner på stan och åt lite kinesmat. Efter det gick vi (Mirre, Jonas, Carro o Philip (han kom sen)) till hemmakväll, checka lite filmer innan vi bestämde oss för att se Bröllopsfotografen som Philip redan hade hos sig.
Carro orkade inte för hon var jättetrött, fair enough, så resten gick hem till Philip och satte på filmen. Visst det var en småtrevlig film på sina ställen men det var väldigt mycket moralkakor. Det dumma var att man fick inte kakorna levererade på ett bra sätt utan de liksom smulades över hela filmen.
Fram tills de sista tio minuterna var den ändå helt okej. Sen var det en begravning på slutet och redan där tog det i hjärtat. För er som inte vet det så dog min morfar för inte så länge sen (även när jag kommer upp i tio år sedan kommer det i för sig aldrig bli länge sen). Jag saknar verkligen min morfar mycket och har svårt för saker som påminner om att jag mist honom. Att då se en begravning på film känns då alldeles för nära. Särskilt när det är så likt. Det är en sak i amerikanska filmer när man hissar ner krigshjälten i marken - no problem. Eller när sex närstående personer bär kistan i en likadan engelsk produktion. Men när det är en svensk film där en begravning har så många likheter så blir det svårt att sitta inklämd mellan folk och titta på. Det värsta var att det var så himla likt. Jag tror till o med att det var samma träslag på kistan. Men det som var det värsta av det värsta var fotografiet på kistan. Visst i filmen var det Kjell Bergqvist som gav ett poserat leende men jag kunde bara se bilden utav min morfar. Bilden där morfar står lycklig med familjen, sammlad utanför Valje Herrgård med ett stort leende på läpparna - hans leende. Mitt då kom något som för mig var så hemskt men som jag verkligen inte tror någon annan brydde sig om för en sekund. Det var när Miriam kommer med en kommentar angående fotografiet. Jag kommer inte ihåg vad hon sa exakt för jag vet att jag drog det i huvudet flera gånger under cykelturen hem men det var något om hur illa/tacky/smaklöst (kommer inte ihåg vad det var) det var med ett foto på kistan. Synd att det var uppösning på filmen i kyrkan för jag var tvungen o ta en liten time out på toaletten så jag missade typ slutet (vilket kunde behövts i den filmen).
Jag kan inte inbilla mig att detta var rolig läsning för någon och det var verkligen inte roligt o skriva - men jatg behövde det för egen del. Jag måste sluta vara en sån jävla norrlänning (no offence people) och hålla in känslorna. Ja ja, det har förhoppningsvis gått över tills imorn.
Nu ska jag sova; godnatt
